Historik

 

Föreningen bildades 27 januari 1952 i Forsgrenska medborgarhuset. Vid detta möte valdes Bertel Hedman till första ordförande och stadgar för föreningen antogs.

Enligt stadgarna är föreningens målsättning: "Föreningen har till ändamål att sammanföra i Stockholm med omnejd boende svenska österbottningar och andra av föreningens verksamhet intresserade personer, samt att arrangera fester och samkväm i hembygdens tecken."

Verksamheten under det första året präglades av fester i kombination med dans, men med ett hembygdsbetonat program varje gång. Även speciella klubbträffar och bussutflykter arrangerades. Ett samarbete med Svensk-Finlands Vänner inleddes och det ordnades gemensamma fester bla på Svenska Dagen och självständighetsdagen. Julfest och barnjulfest avslutade det första verksamhetsåret. Efter det första verksamhetsåret hade föreningen 370 medlemmar. En viss problematik upplevdes med att få kontakt med alla medlemmar. Många medlemmar bodde i andra hand och bytte såväl arbete som bostad ofta. Under de första åren letade föreningen en lokal, för att ha möjlighet till kaffeservering och trivsam samvaro. Efter att ha prövat på några möteslokaler återvände dock föreningen till Forsgrenska medborgarhuset, som kunde erbjuda plats för en stor publik. Större arrangemang med föredragshållare, maskerad, teater mm lockade österbottningarna och gjorde att föreningen gjorde en god vinst. Under 1956 startade föreningen både en blandad kör och ett folkdanslag. Klubbträffarna blev fler och man ägnade sig åt bla. frågesport. Föreningens första julaftonsmiddag anordnades 1956 i en av Tullstugorna vid Norrtull för alla de ungdomar som inte hade någon familj att fira jul med. Middagen var välbesökt och uppskattad.

I takt med att medlemsantalet steg och trycket på styrelsens arbete ökade, bildades speciella kommittéer, för att fördela arbetet effektivare. Fem kommittéer bildades, bla. en damklubb och en fritidssektion. Damklubben leddes av Linnea Busse, en eldsjäl som även höll i bla barnjulfester, lotterier, julmiddagar och luciakronor i mer än 20 år. Intresset för föreningens danskvällar höll i sig och varannan lördagskväll samlades österbottningarna i Medborgarhuset. Medlemsantalet var 570.



1958 valdes André Höglund till ny ordförande för föreningen. Medlemsantalet var nu uppe i 600. 18 danskvällar om året samlade medlemmarna till Medborgarhuset. Klubbverksamheten var livlig. Två hembygdsfester arrangerades under året och luciafirandet återupptogs. Föreningens goda ekonomi möjliggjorde för föreningen att även visa sitt sociala ansvar genom att sända julgåvor till ålderdomshem i Österbotten. Styrelsen oroade sig för påtryckningar från finsktalande ungdomar som önskade styrelseplatser. För att understryka föreningens tillhörighet ändrades namnet 1959 till nuvarande namn, Föreningen Svenska Österbottningar i Stockholm.

Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige fick sin ursprungliga början i ett möte där en samarbetskommitté, bildades av ordföranden i de olika finlandssvenska föreningarna i Sverige. 1969 ombildades samarbetskommittén och blev Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige, FRIS. Idrottsintresset sporrades av en vandringspokal som kunde erövras efter tre års inteckningar och som föreningarna tävlade om i Kolbäcksfestens friidrottstävlingar. Föreningen firade tioårsjubileum 1962 på restaurang Baldakinen och bla. Bo Setterlind och Margareta Kjellberg deltog med poesi och sång. Föreningen uppmärksammades flera gånger udner åren av Stockholms dagstidningar. Ragnar Pettersson, som var föreningens sekreterare under mer än 14 år, skrev också en del om föreningens verksamhet.

Bo Setterlind och Margareta Kjellberg t v bidrog med poesi och sång när föreningen firade 10-års jubileum

1965 års styrelse bestämde sig för att Österbottens vapen utan krona skulle användas som föreningens symbol. De vita hermelinerna blev igenkänningstecken i annonser och på medlemskort. Under 1965 fick föreningen besök i form av teater - och revygrupper från Österbotten. Revyerna slog alla tidigare publikrekord. Föreningen tog ofta emot två revybesök per år och då i samarbete med föreningar i Mälardalen. Även orkestrar från Österbotten uppträdde på föreningens fester. Utbytet av orkestrar lyckades tack vare ett gott samarbete med Svenska Österbottens Ungdomsförbund, SÖU.

Traditionen med en barnjulfest återupptogs 1967 och då var det de unga som hade träffats på dansgolven under 1950- och 60 talet som kom med sina barn till familjefesten. Än idag lockar barnjulfesten deltagare bland österbottningarna i Stockholm. Under 70-talet upplevde föreningen ett ekonomiskt bakslag som upplevdes mycket allvarligt av styrelsen. De dyra orkestrarna från Österbotten kunde inte dra till sig samma publik som tidigare i konkurrens med Stockholms nöjesliv. Föreningen hade varit självbärande genom åren, men resurserna minskade i samma takt som intresset för ungdomsdanserna minskade. Något måste göras. Ett adressregister upprättades. I stället för de kostsamma annonserna, som inte fungerade effektivt, sände 1974 års styrelse ut programblad till samtliga medlemmar, ca 500 brev. Styrelsen bemödade sig om att bredda utbudet och väcka medlemmarnas intresse för föreningen. Detta resulterade bla i samarbete med Stadsteatern och information om finlandssvenska författardagar på Stadsteatern.

President Urho Kekkonen inbjöds i mars 1974 av finländarnas riksorganisationer i Sverige och finska föreningen i Stockholm till en fest i konserthuset i Stockholm. Presidenten höll festtalet och i festen deltog de flesta i föreningens styrelse. Verksamheten i framtiden bygger på den aktivitet föreningens styrelse kan åstadkomma, men det beror på föreningens medlemmar hur gensvaret komemr att vara. Föreningens framtid påverkas även av hur emigrationen från Finland till Sverige kommer att se ut. Även de kommunala bidragen inverkar på föreningens verksamhet.

Vid årsmötet 1976 valdes Greta Eklund till ordförande. Revybesöken minskades ner till ett per år. De höga omkostnaderna gjorde besöken mindre lönsamma och för första gången fick föreningen söka ekonomiskt bidrag från Stockholms kulturförvaltning.1977 fyllde österbottniska föreningen 25 år och man sammanställde en jubileumsskrift och tryckte upp i syfte att göra reklam för föreningen. Skriften spreds såväl till medlemmar, men även bibliotek och SÖU erhöll informationen. Jubileumsfest blev det i Huddinge 19 mars i Kvarnebergsskolan. Det bjöds på dans, kaffe med dopp och som gäster var Korsholmsgillet med och förgyllde festtillvaron.

En strävan för finlandssvenskarna har varit att göra oss synliga och visa att vi är en del av det svenska samhället och att vi har egen kultur.I november 1977 invigdes en fotoutställning på Nordiska museet i samarbete med FRIS och museet.Utställningen, som bestod av fotograf Erik Hägglunds foton från Vörå, blev en succé och besöktes av en talrik skara. Under året fick föreningen 150 nya medlemmar och framtiden såg ljus ut.

Året därpå upplevde dock föreningen en kris och medlemmarna lyste med sin frånvaro på aktiviteterna. 1979 blev Britta Nygård ordförande och styrelsen testade nya verksamhetsformer. Det bjöds på klimpsoppa och gjordes teaterbesök. 1980 arrangerade styrelsen en finlandssvensk bokutställning i Kulturhusets läsesalong i samarbete med FRIS och Kulturhuset. Inbjudna författare från Österbotten var Gulri Lindén och Anita Wikman. Ett påtagligt resultat av författarbesöket var den skrivargrupp Britta Nygård bildade samma dag. Året därpå arrangerades det första skrivarseminariet på finlandssvenska i Stockholm, med temat "Emigration-identitet".

Tillsammans med andra finlandssvenska föreningar anordnade österbottningarna två finlandssvenska dagar på Skansen, 1982 och 1984. På Finlandssvenska Dagen bjöds på finlandssvenskt program som Esse Spelmanslag, Stina Ekblad, Cumulus mm. Tillställningen bevakades av såväl journalister som TV-folk. Ur den arbetsgrupp som jobbat fram de finlandssvenska dagarna bildades Stockholmsdistriktet 1985 och i denna ingår de 7 föreningar som finns inom Stockholms län.

Verksamhet i små grupper inom föreningen inleddes. Menuettdansgrupp, den österbottniska kören, pensionärsgruppen "Vi över 60" och teatergruppen "Grannfolket" är några exempel på den om- fattande verksamheten som finns sin början på 80-talet. 30-årsjubileum firades 1982 och med en program- och danskväll i gammal stil på Forsgrenska Medborgarhuset. Föreningarna i Stockholms- distriketet stod för programmet.1983 besöktes föreningen av en rad körer, Ringkören från Malax och Jakobstads Sångarbröder samt orkestrar, Jukaks orkester och Närpes Big Band. 1984 fortsatte bussresorna och det gjordes resor till bla. Åland, glasbruken i Småland, Köpenhamn, Carl von Linnés Uppsala mm.

Samarbetet med de övriga finlandssvenska föreningarna i Stockholm har stärkt föreningens arbete. Ekonomin är dock för föreningarna ett svårt dilemma. Lokalfrågan är likaså ett problem och än idag har föreningen ingen egen lokal.På årsmötet 1988 antogs en motion att på försök indela föreningen i en moderförening och sektioner. Samma år bildades en sektion till föreningen, "Finlandssvenskar i Nacka". Genom åren har många människor engagerat sig i föreningens verksamhet och styrelsens medlemmar har bytts ut och nya har kommit in. Nya idéer har prövats och gamla har förkastats.

Föreningens ordförande 1990, Maj-Len Ericson kallade alla förtroendevalda till ett idéseminarium på en finlandsbåt. Seminariet leddes av Britta Nygård och Berit Bäckfors. Under seminariet konstaterades att styrelsens uppgift är att slå vakt om det traditionella i föreningen, samtidigt som den har ett ansvar att att utveckla verksamheten så att den motsvarar medlemmarnas behov i ett föränderligt samhälle. Som vägledning för kommande verksamhet kom deltagarna fram till att föreningen fortsättningsvis bör satsa på verksamhet i olika intressegrupper och att det är viktigt att ibland åstadkomma något större kulturevenemang som når utanför medlemskretsen, för att på så sätt värva nya medlemmar.

Bokutställningen "Vi Topelii folk" öppnades den 19 oktober 1991 på Nordiska museet och lockade en stor publik. Utställningen gästades av finlandssvenska författare, såväl från Sverige som från Finland. Tillställningen lockade även folk genom de målningar med österbottniska motiv av Peter Borotinskij och Katarina Torfason, som visades upp.Utställningen pågick i fem veckor och ville visa något av mångfalden och bredden av det som skrivs- och har skrivits- i Finland i svenska Österbotten från slutet av 1800-talet till våra dagar. Den ville även visa att traditionen att skriva hade många tagit med sig till Sverige.